Sista september idag, vilket betyder att det är den första oktober imorgon. Vill ni veta en annan sak det betyder? Jo det betyder att jag har varit ifrån min älskling i en hel månad. Hjälp. Tiden har gått fort men ändå långsamt på något konstigt vis. Eftersom detta är en ny blogg så har ni ju antagligen inte den blekaste aning om vad han har för sig eller var han är någonstans. Så jag tänkte berätta, men gör dock en lång historia kort.
Min pojkvän (Rickard) befinner sig sedan en månad tillbaks på andra sidan jorden, nämligen i Australien. Han är där med en kompis nu efter gymnasiet och de jobbar och lite sådant. Han kommer hem den fjärde januari, klockan två på natten. Då tänker jag befinna mig på arlanda och krama om honom ordentligt, tänker inte släppa taget på ett bra tag heller. Det finns säkert många där ute som är i samma situation som mig, som är utan den person de älskar mest. Men för er då som inte är i samma situation kan jag berätta att det är något av det jobbigaste jag gått igenom. Det har nu gått ungefär en fjärdedel av tiden som Rickard ska vara borta. Varje gång jag tänker på hur lång tid det är tills jag får andas in hans lukt och känna hans värmande mysiga händer igen så får jag panik. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vill bara att tiden ska spolas framåt och att det här året ska vara slut. Nu ser ni mig säkert som någon deppig typ som går runt och gråter hela tiden, men det kan jag lova er att jag inte är. I skolan, med kompisar och på alla andra ställen där det finns folk runt om kring mig, även hemma, så är jag alltid lugn och har kul, men på nätterna och kvällarna (ibland) så kommer alla känslor och den där paniken smygande. Det, mina vänner är något som är jobbigt. Men nog om det.
Jämför nu inte det jag tycker är jobbigt med något ni anser är värre. Alla känner olika och reagerar olika på olika saker. Varje människas sorg/problem är den egnes.
Godnatt med er.
Emma
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar